Jake Paul – en titt i spegeln för alla fans

Trött på bröderna Jake och Logan Paul och deras oseriösa satsning på boxning? Förbannad över att de inte får stryk som de borde? Frustrerad över orättvisan i vilka pengar de tjänar, samtidigt som riktiga talanger får småslantarna som blir över? Förtvivlad över att Paul fick större rubriker än Chikadze och Barboza?

Många tänder gnisslar.

Men Jake Paul erbjuder en grundläggande lektion i hur fajting funkar. Och det är fansen, inte den dryga Youtubestjärnan, som är orsaken till allt. Släpp in lite svidande ärlighet och acceptera hur landet ligger.

Det här är en kolumn. Åsikterna är skribentens egna.

Foto: Showtime

Klicka på ”Nästa” för att fortsätta läsa!

Läs mer: Jake Paul vann mot Tyron Woodley – Youtubern fortsatt obesegrad!

Fajters har inget värde

Det vill säga, inte förrän någon vill betala för att se dem slåss. Väldigt många fans och i synnerhet fajters, klarar inte av att acceptera den här enkla sanningen.

Att fajtas skiljer sig inte från något annat jobb. Du, jag, och alla andra, har aldrig fått betalt för att vi är duktiga på något. Efter att vi lämnar skolan bakom oss, är det slut på belöningar för ren skicklighet. Att arbeta genererar inkomst endast för att vi hjälper någon annan tjäna pengar. Från arbetsgivarens perspektiv är begåvning och fina meriter kanske viktigt för verksamhetens integritet. Men rent ekonomiskt är det skit samma varför du drar in pengar, bara du gör det.

Är det orättvist att UFC-fajters på förmatcher, som ingen ens orkar kolla på, får dåligt betalt? Ja du, det är samma verklighet som att en okänd artist mitt på dagen i minsta tältet på en festival, inte får en bråkdel av vad som ges till världsstjärnorna som intar stora scenen senare på kvällen.

Om du drar in cash, kan du begära cash. Om ingen bryr sig om det där du är duktig på, finns heller ingen som vill betala för att se dig göra det. Samma förutsättningar gäller för butiksbiträden, rockstjärnor, pensionerade olympier och proffsfajters. Att vara ”duktig” kommer aldrig innebära att du automatiskt är värd pengar.

Bröderna Paul behöver inte vara duktiga fajters. De behöver inte ens vara sympatiska och omtyckta. De behöver bara sälja, och eftersom de säljer stort, tjänar det stort.

Välkommen till grundläggande företagsekonomi, som du förmodligen redan är en del av.

Orättvis rättvisa

Bröderna Paul är ett par uppmärksamhetssuktande skitstövlar som gärna trampar på andra för att komma fram i livet. De är inga änglar, inga goa gubbar. Men de är sensationella, självsäkra och vet hur man generar intresse. De får alla att älska, eller hata.

De som bäst vet hur detta funkar är pro wrestling, den uppgjorda teatern där killar som The Rock slog igenom. I den kulturen måste de så kallade brottarna snabbt se till att bli ett ”face”, alltså en hjälte, eller en ”heel”, någon som publiken älskar att hata. Båda funkar. Däremot är karriären körd om du blir varken eller. Flyt fram i mitten, bli bortglömd och snart arbetslös.

UFC är fullt medvetna om detta och mjölkar systemet skamlöst, med ett smart inslag av taktisk PR. De bevarar sin integritet med att lyfta manlig flugvikt och färglösa mästare som Amanda Nunes, hur lite publiken än orkar bry sig, för att stärka bilden av att representera genuin passion för fajting. Samtidigt slänger de glatt in pro wrestlers som Brock Lesnar (tokdopad), CM Punk (talanglös), utbuade men uppmärksammade idrottare (Greg Hardy), samt en ström av boxare och kickboxare utan att ens kolla om de tränat lite grappling innan de kliver in i buren.

Det låter kanske sunkigt, men vi är alla medskyldiga. Hur många kollade in Conor McGregor när han boxades mot Floyd Mayweather i en ”match” lika genuin som pro wrestling? Halva jävla världen kollade. Jag också, och förmodligen även du. Och shit vad det genererade pengar. Samtidigt, hur många tittade igenom alla 12 matcher på helgens UFC on ESPN 30?

Så rättvisa hit och dit, vi spelar alla med och håller systemet levande. Även om vi gnäller samtidigt.

Fajtens primitiva väsen

Varför gillar vi fajting? Jämfört med andra sporter alltså.

Vi kan snacka om teknisk perfektion, vackra tekniker, högaktad BJJ och annat fint. Fajting är missförstått hos den oförstående omvärlden som inte ser det hårda jobbet bakom, den massiva kunskapsbanken, finessen och de intellektuella kraven på en genomtänkt strategi.

Jag har sysslat med MMA och andra former av kamp i över tjugo år och är fortfarande lika nördigt insnöad på det vackra i fullkontakt. Det är elegant och sofistikerat, om du kan se bortom den hårdhänta ytan.

Men jag minns också vad som hände om slagsmål utbröt på skolgården när jag växte upp. Alla rusade ut för att kolla. Alla. Oavsett inställning. Det finns en primitiv kraft som tar över och styr vår uppmärksamhet mot den skräckblandade fascinationen som om vi körde förbi en bilolycka. Det går inte att låta bli att vrida huvudet.

Utan den effekten hade fajting inte blivit den publiksport det är. Hur väluppfostrade kampkonstnärer vi än är, sugs vi in när det är muck på gång. Vi måste vrida huvudet och se vem som får på käften.

Jake Paul är en nyttig påminnelse om våra primitiva instinkter. Youtubestjärnan hade kunnat raka in pengar lika lätt om han filmade arrangerade bilolyckor med sig själv i förarsätet. Men det finns vissa uppenbara nackdelar med den idén, så valet föll på det tryggare alternativet boxning.

När Paul boxas springer vi ut på skolgården med uppspärrade ögon, för vi kan inte låta bli.

Gamla nyheter

Tack vare namnet Paul, oroas och grubblas det hos fans över chocken att oseriös fajting tagit upp konkurrensen med idrottsligt korrekt kamp. Men nyhetsvärdet är klent. Det pågår endast en liten högkonjunktur för ett fenomen som är äldre än de flesta som läser den här texten.

2010 började avdankade boxaren James Toney skrävla om hur han kunde knocka vem som helst i UFC. Käften var stor nog att skapa debatt om det var möjligt. Dana White snappade upp den växande nyfikenheten och gav Tony en fajt. Framför allt fick boxaren en fet check med pengar som han desperat behövde, plus hela tre minuter av UFC-karriär innan han låg på rygg och gav upp.

1994 skakades hela världen av en skandal inom konståkning. Amerikanskan Tonya Harding avslöjades med att ha deltagit i en ondsint plan, där hon skickade busar med batonger för att slå sönder knäskålarna på sin största rival Nancy Kerrigan. Så vad har detta med fajting att göra? Tja, eftersom Harding var körd som konståkerska och hatad på nationell nivå efter avslöjandet, var det svårt att hitta jobb. Gissa vad hon gjorde?

Jajamen, 2002 debuterade Harding som boxare. Halva USA önskade henne redan ett kok stryk och betalade gärna för att se det hända.

Ännu äldre story? Mellan 1976 och 1995 utmanade japanska pro wrestlern och MMA-pionjären Antonio Inoki allt från brottare, strongmen och kändisar, till historiens kändaste boxare – Muhammad Ali. ”Matcherna” var en obegriplig soppa av diffusa regler, skådespeleri, uppgjorda sekvenser, och en nypa riktig fajting. Det går inte ens att sätt namn på vad Inoki sysslade med de där åren, men en sak vet vi. Det sålde ut arenor.

Jake Pauls affärsidé har kort sagt inte revolutionerat någonting. Det är bara ett litet uppsving för en aspekt av kampsport som skapades i samma stund som fajting blev publiksport.

Deal with it.

Bara sanning kvar

Mitt favoritcitat om MMA uttalades av en bortglömd deltagare i dokusåpan The Ultimate Fighter som sa: ”Världen är så full av bullshit, men i buren finns bara sanning kvar”.

Jag älskar de där få orden, för de säger allt om varför jag spenderat halva mitt liv i fajtingsporter. Testosteron och egon har skapat en tidlös kultur av snack, muck, flexande, mobbning, ryktesspridning, påhopp och slagsmål. Men kliv in i en ring eller bur och du tvingas konfrontera sanningen.

Jake Paul gör mycket utanför ringen man kan ha åsikter om. Men innanför ringrepen finns inte mycket kvar att tjafsa om. En chanslös tönt från Youtube besegrade två före detta UFC-stjärnor. Rent, korrekt, enligt regelboken och utan kontrovers. Det är sanningen.

Och när sanningen känns obekväm, blåser det liv i det allt det där andra. Tuffingarna tar ifrån tårna med sin rutin av skådespel, snack och gläfsande egon. Det är mycket tryggare än att utsätta sig för riktig fajting. Kontroverserna skapar i sin tur intresse, publicitet, visningar, hittar, likes och slutligen biljettköp.

Ironiskt nog surfar bara bröderna Paul på vågen av känslor och åsikter som de genererar hos andra. Därefter omvandlas tjafset till inkomst när de fajtas på riktigt. Hur mycket det än svider att erkänna, är det fansens ylande och gläfsande som skapar affärsmöjligheten. Paul har utfört det farliga jobbet för sina stålar, vilket kräver riktigt mod och hårt jobb.

Så vem är det egentligen som skitar ner branschen? Paul bara boxas, och vinner. Sanningsenligt.

Läs mer: ”Bruzze”: Hen är Sveriges bästa UFC-fajter

Läs också: ”Bruzze”: UFC 264 blev ett magiskt magplask

Om skribenten: Andreas ”Bruzze” Bruzelius är en MMA-krönikör och instruktör med flerårig erfarenhet. Hans texter har publicerats på några av Sveriges största sajter och till vardags håller han till på klubben Fighter Centre i Göteborg.

Prenumerera på Frontkicks Youtubekanal för Sveriges bästa MMA-videos!