Män i maktposition. Unga tjejer som vill satsa.
Alla vet men väljer att blunda.
Det är dags att vi pratar om gubbarnas snusk och grooming inom svensk kampsport.
Jag har tänkt skriva en sån här krönika i ungefär en månad nu, men dragit ut på det. Ironiskt nog fylls det ju bara på med fler uppmärksammade fall att prata om – och förstås ett mörkertal som är exponentiellt större.
Medan kampsporten å ena sidan kommit väldigt långt med jämställdheten sett till vilka möjligheter som finns för kvinnorna och hur deras matcher tar allt mer plats, så finns det tyvärr allt för många män inom kampsporten som är rena förövare – eller åtminstone jävligt gubbsjuka.
Där brukar dessutom kampsportsförbunden vara mästare på att lägga locket på. Det spelar ingen roll om vi snackar boxning, karate eller något annat.
”Gråhåriga och mer än dubbelt så gamla tränare går runt med knappt myndiga tjejer.”
Jag har varit engagerad inom kampsporten på olika vis nästan så länge jag levt. Och jag minns väl hur exempelvis min morsa fick nys om att en förbundskapten äcklade sig med en tjej från vår klubb. Svaret när klagomålet nådde styrelsen blev då att ”ja, men han ska ju ändå sluta snart”.
För att inte tala om den porrsurfande tafsaren Petri Eriksson som precis dömdes till ett pinsamt lågt straff på sju månaders fängelse för flera fall av sexuella ofredanden i träningssammanhang. Sedan rapporteringen av fallet har det kommit fram att det tydligen höjdes röster om hans beteende med landslagsboxare redan 2018, vilket förbundet då sopade under mattan.
Otippat.
Låt oss prata om all grooming
Vi ser det ena exemplet efter det andra där det torde vara givet för förbunden att agera. Ändå låter man det gå alldeles för långt innan någon lyfter ett finger – gång på gång.
Och männen som Petri är bara toppen av isberget. En annan sak att lyfta är ju all grooming, som finns inom svensk kampsport liksom runtom i fightingvärlden.
Pat Barry har länge fått skit för sitt förhållande med Rose Namajunas. Sean Strickland fick nyligen sin UFC-mikrofon avstängd när han riktade groominganklagelser mot MMA-tränaren Jim West och hans förhållande med Aspen Ladd.
Här i Sverige har vi förstås en rad egna exempel som alla känner till – men få pratar högt om.
”Kampsportsklubbar kan ibland bli som små sekter där det kan vara svårt och läskigt att säga ifrån.”
Gråhåriga och mer än dubbelt så gamla tränare går runt med knappt myndiga tjejer. En betydligt äldre coach som bjuder sin 20-nånting-åriga fighter på kokain innan hennes fight.
Det finns så mycket skit – listan kan göras långt.
Det är i mina ögon rätt äckligt att börja spana efter din nästa fru eller KK från barn– och ungdomsgrupperna du fått förtroendet att leda. Stå och spana på rövar istället för att korrigera tekniken som du är där för att göra. Slå till när hon växt till sig lite. Men såvida ingen faktiskt säger något kommer snuskgubbarna kunna fortsätta se sina chanser, och locka till sig tjejerna som vill satsa med extra uppmärksamhet som egentligen handlar om något helt annat.
Plötsligt ska de iväg på tävlingar och läger. Bo på hotell. Föräldrar och familjer tänker att deras barn och unga åker iväg med en trygg idrottsförening medan ledarna i själva verket får guldlägen att jobba in den ostört.
Dags att alla ser sig själva i spegeln
Den här krönikan är kanske inte så värst slagkraftig, lösningsorienterad eller specifik för den delen. Tyvärr får man spara lite på orden för att inte trampa i svenska förtalslagar och det här är mest av allt bara en liten ventilation som jag tycker passar bra så här på internationella kvinnodagen, efter alla diskussioner som varit i ämnet på sistone. Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det är vi tillsammans bestämmer, drar gränser och visar vad som är okej och inte.
Kampsportsklubbar kan ibland bli som som små sekter där det kan vara svårt och läskigt att säga ifrån. Men det är var och ens tystnad som gör det möjligt för snuskgubbarna att hålla på, äckla sig och grooma loss. Rätt vad det är står man där lite senare när det spårat ur totalt och undrar hur det kunde gå så långt, och varför ingen gjorde något.
Jag vet även att många klubbar inte har några riktiga styrelser, och i praktiken rattas av en bestämd man med klubbföräldrar och anhöriga som placeholders på övriga positioner. Kanske är det dags att vakna upp, ta ett bredare ansvar här och följa upp så att den demokratiska strukturen faktiskt fungerar? Att det finns någon fungerande väg för visselblåsare.
Varenda förening borde se sig själv i spegeln idag, och framförallt bör förbunden börja ta dessa frågor på större allvar en gång för alla istället för att göra vad de är bäst på och fortsätta ducka ansvar.
Man blir ofta mörkrädd när man går igenom såna här saker. Verkligheten är ju inte alltid så tjusig som den ser ut på fasaden, och det kan kännas hopplöst. Men jag upplever å andra sidan att allt fler, särskilt kvinnor, nu börjar våga ta för sig och prata om detta i det offentliga – och det behöver vi fortsätta med om vi ska kunna göra något åt det.
Det blir en snöbollseffekt som är viktig för att till slut kunna komma åt såna här obekväma verkligheter.
Har du erfarenheter av olämpligt beteende, sexuella anspelningar och/eller grooming i kampsportsmiljö? Kontakta Frontkick! Du kan mejla mig på ashahtafari(at)gmail.com.
Läs mer: Svensk boxningstränare i rättegång för grovt sexuellt ofredande
Läs mer: Boxningstränaren Petri, 58, döms till fängelse för sexuella ofredanden mot tre unga tjejer
Följ Frontkick.online på Instagram för senaste uppdateringarna!
