MMA- och kampsportsprofilen Waldo Zapata talar ut om den omtumlade tiden sedan cancerbeskedet.
– Jag fylldes ju med sorg på en gång, säger han i en stark intervju med Nyhetsmorgon, tillsammans med frun Louise Sondlo Zapata.
Det var i juli 2020 som den folkkäre kampsportstränaren, gymägaren och UFC-kommentatorn Waldo Zapata, 44, tog ett hälsotest. Han trodde sig först vara utbränd – men märkte snart att tröttheten berodde på något helt annat.
– Då tog jag ett sånt här test med en miljard rör som man skickar in till något labb. Och så började resultaten dyka upp i telefonen supersmidigt. Och så såg inte de superbra ut, säger Waldo Zapata i Nyhetsmorgon.
Innan de slutgiltiga testresultaten hade hunnit färdigställas märkte Waldo hur hans hy började förändras.
– Redan under helgen så började jag upptäcka att, nu är jag gul och mår inge bra. Så då åkte jag till akuten och packade en väska för att vara kvar där, för jag förstod att det kommer jag nog få vara. Och tyvärr hade jag ju rätt i, berättar han och fortsätter:
– På några dagar bekräftade man att det var en cancer i gallgången.
Waldo Zapata fylldes med sorg – sen kom vändningen
Efter beskedet började en skakig resa för Waldo Zapata. Först sa läkarna att cancern skulle kunna plockas bort genom ett enklare ingrepp – sedan fick han plötsligt höra raka motsatsen. Då var cancer istället obotlig och han hade sex månader kvar att leva, hette det.
Att i princip få en dödsdom på det sättet var förstås var väldigt tufft för Waldo och hans familj, liksom nära och kära. Waldo förklarar själv att han genast kände en stark sorg – men att han aldrig blev rädd.
– Jag fylldes ju med sorg på en gång, det gick ju snabbt. Men jag tror att jag nästan intuitivt hade gått och funderat på att det är något som inte är bra. Ganska länge hade det nog legat i bakgrunden. Så jag kanske var lite mindre chockad helt enkelt. Verkligen med betoning på lite – det var inget superkul besked att få, men jag tror framförallt att jag inte blev lika förvånad, säger han och fortsätter.
– Just rädsla dök inte upp. Nu har jag spenderat några timmar vaken med att kartlägga vad skillnaden är mellan de här två känslorna? För de ligger ju ganska nära varandra. Rädd var inte grejen, men sorgen däremot – den åt ju upp en snabbt alltså. Framförallt när man kom hem och tittade på Louise eller tittade på våra döttrar.
“Så länge det finns en chans, så kommer vi inte säga att pappa ska dö.”
Waldo och frun Louise Sondlo Zapata var överens om att det skulle vara så ärliga som möjligt till sina döttrar, två och åtta år gamla. Samtidigt hade de professionella råd och mallar att luta sig mot.
En sak var särskilt viktig för dem:
– Så länge det finns en chans, så kommer vi inte säga att pappa ska dö, säger Waldo.
Kort efter mardrömsbeskedet bestämde sig Waldo och Louise för att gifta sig. Lagom till bröllopet kom helt plötsligt glada nyheter och situationen tog återigen en helt annan vändning.
– Vi har ändå varit ihop i jättemånga år, så vi måste hinna få det gjort liksom. Det kändes som en Hollywoodfilm, alla kompisar som ställde upp och fixade ihop det där på ett par veckor. Världens succé, som förstärktes lite till av att vi nu plötsligt fick ytterligare ett besked – att det går att operera, berättar Waldo.
– Det svängde igen. Det går att operera fick vi höra bara några dagar innan, fortsätter han.
“Huvudet var det som höll mig på banan”
Idag mår Waldo bättre. Operationen blev lyckad, även om en eländig och månadslång sjukhusvistelse följde därefter.
– Operationen gick jättebra. Jag är så imponerad, det kändes lite som att vara med i ett “House”-avsnitt. Liksom, det här är ju magi – hur gör ni de här grejerna? Det var någon kirurg som slängde sig med termer att det är millimeterprecision, men för mig är en millimeter en meter för dig. Och det känns ju coolt på något sätt – de är ju supermänniskor allihopa, säger han och tillägger:
– Det som gick dåligt var väl egentligen vad som hände efter. Försnacket var att eftersom jag var så ung och vältränad så skulle jag ligga i fem till sju dagar – kanske tio dagar – på sjukhus. Jag låg kvar 30 dagar och ingenting gick bra. Det var väl det som var jobbigt.
Waldo förklarar vidare att smärtan var värre än någonting han tidigare upplevt. Men även om kroppen var nära att vilja ge upp, så lyckades han bita ihop och ta sig igenom lidandet.
– Huvudet var det som höll mig på banan. Med mycket hjälp och pepp från närliggande.
Waldo Zapata blev nyligen tilldelad Frontkicks hederspris. På måndag berättar han och Louise sin historia i den TV4-sända galan “Tillsammans mot cancer” i samband med Cancerfondens 70-årsjubileum.
