KRÖNIKA: “En sista minut av Nate Diaz-galenskap kan ha förstört allt”

Det skulle ha blivit Leon Edwards stora stund, men en sista minut av Nate Diaz-galenskap kan ha förstört allt.

Edwards vann matchen – men lämnade paradoxalt nog UFC 263 som en besegrad man.

Frontkicks Johan Taliercio skriver om Leon Edwards seger mot Nate Diaz. Foto: USA Today Sports/Frontkick

Det här är en krönika. Reflektionerna är skribentens egna.

Leon Edwards har numera tio raka matcher utan förlust i weltervikt. Under gårdagens UFC 263 tog han hem sin karriärs största seger hittills mot Nate Diaz, och skulle äntligen belönas med en titelchans.

Det hade nämligen Dana White lovat.

– Vinnaren mellan Edwards och Diaz får nästa titelchans mot Kamaru Usman efter Colby Covington, sade UFC-bossen inför helgens möte.

När matchen väl kom igång utspelades den sig som de allra flesta hade förväntat sig på förhand. Den erkänt skicklige Edwards utmanövrerade den ringrostige Diaz, fick in de bästa träffarna, höll sig på avstånd och hade ett defensivt svar på varenda offensiv fråga Stocktonsonen ställde.

Om Diaz försökte få igång en slagväxling avbröt han honom med jabbar och bensparkar. När Diaz gick för nära clinchade han, eller tog ned honom och höll ryggen.

Det höll – i tjugofyra minuter. När publiken hade börjat tröttna, när Edwards kände sig helt säker på en seger och de flesta redan börjat blicka framåt mot titelmatcherna, smällde det till.

Nate Diaz gjorde en Nate Diaz. Från ingenstans fick han in en perfekt träff, och Edwards huvud skakade till ordentligt.

“Rocky” hamnade mitt på Queer street, för att använda en uttjatad anglicism, och hade Diaz bara snabbt rört sig in och överöst honom med slag hade han antagligen vunnit matchen via knockout på ett helt ofattbart och spektakulärt sätt.

Men Nate Diaz är Nate Diaz. Den blodtäckte marijuanaentusiasten valde att peka och håna Edwards i stället för att gå för avslutet direkt, och engelsmannen överlevde den sista anstormningen.

En moralisk seger för Diaz – och en förkrossande moralisk förlust för Edwards. Trots en övertygande domslutsseger mot en av sportens största stjärnor lämnade han paradoxalt nog arenan som en besegrad man.

Och det är så typiskt Leon Edwards. Han dominerar hela matchen, förutom den sista minuten. Men vem kommer att minnas något förutom just den sista minuten?

– I den riktiga världen skulle jag ha vunnit. Han var borta, sade Diaz efteråt.

Det är svårt att inte hålla med honom.

Edwards är en otroligt duktig fajter, inte den våldsammaste, men en riskminimerare av rang som alltid får matchen dit han vill. Men Leon Edwards är också Leon Edwards, med allt vad det innebär. Han är inte flashig, inte spännande, ingen publikfavorit.

För någon som Edwards räcker det inte bara att vinna. Han hade behövt ett riktigt statement här – och han var på god väg, innan Diaz tog allt han arbetat för (motherfucker).

Förutsättningarna inför matchen var glasklara. En seger mot Nate Diaz hade gett Leon Edwards den street cred han så förtvivlat behöver för att vinna över fansen.

En sista minut av oaktsamhet och Diaz-galenskap kan mycket väl ha förstört allt.

Läs också: Nate Diaz om galna slutminuten: “Jag vann i riktiga världen”