Sverige
”Bruzze”: Hen är Sveriges bästa UFC-fajter
En gång i tiden handlade allt bara om herr Gustafsson. Men sedan några år tillbaka har Sverige en varierad och stabil närvaro i UFC, representerad över flertalet viktklasser. Så hur står det till med truppen som representerar just nu? Vi checkar läget med nationens kämpar i högsta ligan, och ger en prognos på om det är på väg uppåt eller utför.
Listan börjar med de som ligger bäst till och vandrar sakta bort mot de mer osäkra korten.
Det här är en personlig kolumn. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Vem har störst chans att nå toppen? Andreas ”Bruzze” Bruzelius är tillbaka med en ny text på Frontkick.online och tittar nu närmare på dagens svenska UFC-fajters. Foto: Per Häljestam / Gregory J. Fisher / Jason da Silva-USA TODAY Sports / Pressbild
Klicka på ”Nästa” för att börja läsa om den svenska UFC-fajtern som bedöms ligga bäst till!
Läs mer: Bruzze: UFC 264 blev ett magiskt magplask
Läs också: 50 sjukaste smeknamnen på fajters – vi har klockrena listan!
1. Alexander 4.0
Foto: Stefan Romare/Frontkick.online
För ett tag sedan skrev jag om den svåra och underskattade konsten att förlora, vilket har central betydelse när vi pratar om framtiden för Sveriges genom tiderna största MMA-stjärna. Vid minst tre tillfällen har ”The Mauler” fallit så hårt och sjunkit så djupt att han känt en önskan att avsluta karriären. Men med anmärkningsvärd viljestyrka har Alexander Gustafsson ryckt upp sig ur nederlaget, rannsakat sina svagheter, återvänt mot något lättare motstånd och jobbat sig upp till toppen igen. Det har varit en omtumlande resa av toppar och dalar som hade knäckt de flesta fajters mentalt.
I nuläget står Alexander inför sin fjärde satsning, och trots att den forne titelutmanaren har tre raka förluster i ryggen talar mycket positivt för framtiden. Att omedelbart återvända till sin gamla division efter endast ett försök i tungvikt hade kunnat tolkas som självtvivel. Men beslutet är strategiskt rationellt. Endast två män, Daniel Cormier och Jon Jones, har lyckats besegra Alexander även när den svenske stjärnan presterade på toppen av sin förmåga. I dag är Jones och Cormier borta från lätt tungvikt. I deras ställe står istället champ Blachowiz, en man som Alexander utan större problem besegrade 2016, och förste titelutmanare Glover Teixeira som fick stordäng av svensken året därpå.
Timingen kunde inte vara bättre! I ett optimalt scenario räcker det med ett par svenska triumfer för att Dana White ska fiska efter en lättsåld rematch mellan vem som än är mästare, och den blonde jätten från Arboga. Rätten till titelmatch befinner sig runt hörnet, ironiskt nog tack vare prestationer som inte ansågs så betydelsefulla när de skedde.
Men det finns en tröskel på vägen som inte ska underskattas. Alexander förlorade sina senaste två matcher på submission, efter att ha hamnat i utsatta lägen som han hade kunnat spränga sig ur för några år sedan. Det svenska stålet har långt ifrån rostat, men eggen är kanske inte fullt så vass som den brukade vara. Det kommer sättas på prov i mötet med skotten Paul Craig, som råkar vara specialiserad just på att överleva stryk och outtröttligt jaga submissions.
Craig är rena kryptonitet för Alexander, men samtidigt en välvald motståndare som har förmågorna och rankingen att kunna erbjuda svensk upprättelse och återuppliva drömmar om bälten och jubel i Globen.
Prognos: Make or break. Om Alexander klappar, klappar han förmodligen ut från sporten för gott. Men med sin storslagna historia i UFC, dubbla titelförsök, Hall of Fame, bonuscheckar och hela köret, plus ett rationellt byte till lätt tungvikt är Alexander fortfarande den svensk som har bäst chans att lyckas stort i UFC. Ryktet är redan satt i sten. Det behövs bara lite showtime och vi har en glödhet ”Mauler” igen.
2. En förlust att växa från
Foto: Jason Silva-USA TODAY Sports
David Teymur har noterat resultatet 5-1 i UFC:s djupaste division – lättvikt. Stockholmaren gjorde det dessutom med action, övertygelse och stil. Det var en solig framgångssaga som ledde fram till en fajt med rutinerade Charles Oliveira, vilket kunde blivit språngbrädan till elitstriden.
Sedan gick det åt skogen. Efter att ha övertygat i slagväxling åkte den omskolade thaiboxaren otippat på en snytning för mycket, av en brasse som alla betraktade som ren BJJ med en gnutta boxning. Plötsligt framstod svenskens aggressiva game inte fullt redo för de bästa gubbarna trots allt. Hypesnacket svalnade kvickt.
Goddamn. Tänk vad resultat kan förändras och omvärderas med tiden. Efter att ha besegrat svensken vaknad en ny nivå av överjävlighet i ”Do Bronx”. Från att ha varit en ensidig grappler som ständigt föll på bräckligt psyke och defensiva hål i stående kamp, hittade Charles sitt ultimata flow och krossade hela jäkla divisionen. Idag står han där med bältet och är bäst i världen.
Spola tillbaka bandet till Davids match mot divisionens monster och slutsatsen blir att det faktiskt var en stabil insats mot världens bästa, och att förlusten inte är något att skämmas över. Tvärt om är det en värdefull merit att ha fått känna på mästarnivån. Matchen gjorde David jämförbar med snubbar som Kevin Lee (utklappad), Tony Ferguson (utklassad) och Michael Chandler (utslagen). Ur det perspektivet var det en jäkla fin förlustmatch från svenskt håll.
Davids framgångssaga har all anledning att fortsätta uppåt. Det är trots allt bara viktklassens främste som lyckats ställa sig i vägen. Så med hopp om att David inte blev mentalt sänkt av nederlaget utan tvärt om stärkt och taggad, ligger en strålande potential i 32-åringen. Näst efter Alexander den store har ingen bättre prognos just nu.
3. Stadig kurs och huvudet högt
Foto: Stefan Romare/Frontkick.online
Lina Länsberg har en tvillingsjäl i Ilir Latifi, om man ska prata konsten att ta sig in i UFC. Båda rekryterades föga smickrande som ren kanonmat åt fajters de förväntades torska mot. Och båda tog tillfället i akt att käka en utklassning, lägga den bakom sig och göra det bästa av tillfället av att ha en fot inne i UFC. Båda fick också stilig upprättelse när de visade sig vara betydligt mer än nödlösningar och slagpåsar, fullt värdiga sin plats i oktagonen.
Cirkusen mot Cris Cyborg 2016 är ett minne blott. Idag är Lina tryggt etablerad i bantamvikt och har vunnit mot tillräckligt namnstarkt motstånd att hon blivit något av en dörrvakt. Svenskan rekryteras mot fajters mitt mellan eliten och mittskiktet, och skiljer agnarna från vetet med sin stabila mix av solid thaiboxning, clinch och toppkontroll på backen.
Det blir förmodligen aldrig några titelstrider eller fler huvudmatcher för 39-åringen, men hennes UFC-karriär är och fortsätter vara, en minnesvärd resa. Åtta matcher i högsta ligan har avverkats och att döma av skånskans fysiska form och utveckling har hon flera år av fajting kvar i sig.
Kanske inte så flashigt och uppmärksammat. Men en stabil, kalibrerad och förbannat mycket längre karriär än de flesta svenskar lyckats få i UFC. Om armbågarnas drottning fortsätter hålla kursen stadig kommer hon få leva ut sin fulla potential innan dagen kommer när hon med värdighet kan gå i pension när det henne själv passar. Det är få förunnat.
4. Stunden är kommen
Foto: Mark J. Rebilas-USA TODAY Sports
Pannie Kianzad hade en diffust förvirrande start på UFC-resan. Efter en underhållande och mogen prestation, både som fajter och människa, i dokusåpan The Ultimate Fighter, kraschade allt i ett snöpligt antiklimax. Chanslös i finalmatchen följt av en ljummen insats i Superior Challenge, följt av ännu en förlust när hon välkomnades tillbaka till UFC. Något saknades under en period där, men sedan blev det åka av.
”Banzai” har gått från klarhet till klarhet. Det har främst skett genom att defensiva luckor täppts till, mer än ökad offensiv, så domsluten ligger på rad. Men nu börjar den sympatiska skånskan hitta avtryckaren mer självsäkert och frekvent, som Alex Davis ansikte nyss fick erfara, vilket kan skapa den edge som får omvärlden att vakna till. Alla älskar en glad tjej som kan klippa till så blod rinner och ljus slocknar, inte minst arbetsgivaren Dana White.
Pannie tävlar i UFC:s plattaste division, där det sitter en osårbar drake på toppen i brist på utmanare och sedan är det ett hav av…resten. Den goda nyheten är att det kan räcka med en snygg seger för att sticka ut från mängden. Särskilt om man kan låta käften glappa eller koppla på charmen. Nu när Pannie ska möta sin andra före detta titelutmanare på raken, finns exakt det läget. Raquel Pennington är creddigt motstånd och om skånska nävar kan och vågar flyga med den power och hastighet de besitter, följt av den oemotståndliga charm Pannie kan leverera med en mikrofon framför sig, kan det bara sluta med ett genombrott i ranking och publicitet.
Än så länge lever 29-åringen en anonym tillvaro och hon har inte riktigt skapat den djupa förankringen med oktagonen som kollegan och före detta rivalen Lina har gjort, men det kan ändras över en natt. Typ, natten mellan lördag och söndag 18 september i Las Vegas.
5. Tåget rusar, håll dig på rälsen
Foto via Instagram (@khamzat_chimaev)
Oh no you didn’t… Någon fanboy, eller tusen, undrar kanske varför i glödheta helvete Sveriges skäggiga stjärnskott dyker upp i listan först nu. Han är ju, om man får tro de mest ylande i hejarklacken, praktiskt taget redan kung över två divisioner samtidigt.
Den tjetjenske svensken flyger fram på ett fullvärdigt hypetåg som det kallas. Och som med alla skenande tåg kan det bara sluta med en sjuhelsickes resa, eller en urspårning med krasch i diket. Anledningen varför jag nämner Khamzat Chimaev först nu, är för att han har ett ”brasilianskt record”, ett begrepp som förtjänar en förklaring.
Låt oss begrunda Tomas Almeida som exempel. En brasiliansk striker som kom till UFC med 17 raka segrar och 17 avslut. Tut-tut, tåget går och hypen mullrar. UFC rekryterade och tåget öste vidare. ”Thominhas” vann fyra matcher inom loppet av bara ett år, inklusive tre våldsamma knockar (känns parallellen uppenbar nog?). Vid det här laget vrålade tåget fram på internationell nivå. Almeida skulle jämna divisionen med marken. Så mötte brassen det första riktigt krävande testet i Cody Garbrandt. Efter att ha blivit knockad av amerikanen har Almeida torskat fem av sex möjliga, tåget har för länge sedan spårat ur och ingen orkar bry sig längre. Det finns oändligt många fler som gjort samma urspårning och jag hade kunnat rabbla namn och storys, men jag tror poängen har gått fram.
Brasilianskt record som sagt. En imponerande karriär som brakar in i UFC med oförminskad kraft och skickar ut förväntningar till angränsande solsystem, trots att det saknas en stor seger mot topprankat motstånd.
Khamzat bankade stoppningen ur både motståndare och rekord när han brakade ner i UFC, mitt under pandemiårets möjligheter till att matchas snabbt och ofta. Men mycket av sensationen berodde just på hur snabbt, överraskande och spektakulärt det gick till. Inte på vem som stod på andra sidan buren.
Allstars stora framtidshopp kan nå precis hur långt som helst, missförstå mig rätt. Talangen, drivet, tekniken, självsäkerheten. Hela paketet finns där. Potentialen är oändlig. Men vi vet egentligen ingenting förrän Khamzat springer in den vägg som seriöst motstånd innebär.
Av respekt för både sporten och en lysande svensk fajter, håll förhoppningarna på topp och förväntningarna på rimlig nivå, med tålamod och vilopuls i väntan på att mer genomtänkt matchmaking ger svaret på hur bra Khamzat verkligen är. Matchen mot tolfterankade Li Jingliang den 30 oktober är ett bra steg på vägen.
6. En cowboy i solnedgången
Foto: Thomas Shea-USA TODAY Sports
Ilir Latifis bästa dagar ligger bakom honom, lika bra att få det sagt direkt. Men vilka bra dagar det har varit! Himmel och pannkaka. Efter den färglösa debuten, (där Ilir togs till Globen som desperat ersättning för en skadad ”Mauler” med ett par dagars varsel, om någon nu inte visste det) tog lyftkranen från Rosengård vara på chansen och delade ut bonusbelönat storstryk till några av divisionens bästa.
Med sin power och spektakulära kroppshydda var det en snabb omställning från anonym nödlösning till hypad favorit i kommentatorsbåset. Visserligen var det ingen spikrak resa uppåt, och förlusterna var lika brutala som segrarna, men helhetspaketet var ett fyrverkeri av säljande showbusiness.
Värdet av bakgrundshistorien gör gott för 38-åringen nu när de explosiva muskelfibrerna börjar svika av naturliga orsaker. Bytet till en tyngre division, för en man som inte ens är 180 cm lång och ofta förlitat sig på ren råstyrka, känns lite svårmotiverat. Efter att hittills levererat två händelselösa domslutsmatcher i tungvikt där en gick för och en emot, är det inte direkt eld i baken på karriären.
Plustecknet är ändå detsamma som gäller för Ilirs gamle vapendragare och sparringpartner Alexander Gustafsson. Tungviktens spelplan är tunn, bräcklig och snabbt omväxlande. Det finns alltid en punchers chance och hopp om nytändning för en fajter med stark meritlista.
Ilirs sagolika tid i UFC är förmodligen mer baserad i det som gjorts än det som väntar. Men den stolte brottaren har god chans att få rida ut i solnedgången på egna villkor, med ett sista ryck och minnesvärd urladdning, innan han med värdighet tackar för sig.
7. Mjukstart som kan bli raketfart
Foto: Johnathon Michael/Frontkick.online
Mina kollegor här på Frontkick rankar Guram Kutateladze före David Teymur i lättvikt. Som ni fattat vid det här laget, håller jag inte riktigt med. Men har haft fel förr och bilden kan kvickt ändras.
För att sammanfatta Gurams lägesrapport så kom han till UFC med en maffig uppladdning av åtta raka triumfer med fem avslut. Det ser förbannat bra ut. Men det har bara hunnit bli en match i oktagonen, ett delat domslut mot orankat motstånd.
En vinst är en vinst förvisso, men prestationen var ljusår från hur träningspartnern Khamzat sparkade in dörren till högsta ligan så gångjärnen flög av, och alla andra svenskar som redan nämnts har också hunnit presterat mer i den bur som verkligen räknas.
Så, 29-åringen har kanonfina förutsättningar. Precis rätt ålder för att visa sin bästa sida, snygg svit bakom sig, starkt psyke i det stora rampljuset. Alla ingredienserna finns där. Nu behöver vi bara lite konkreta resultat så startar vi upp tåget.
8. All in!
Foto: Stefan Romare/Frontkick.online
Redan i helgen kan något mäktigt ske på damsidan (hur ofattbart är det inte förresten att vi har TRE svenskor i en UFC-division?). Bea Malecki ska upp i buren mot en oprövad och mystisk brasilianska, och har en dunderchans till genombrott. Men det är mycket som står på spel.
Svenskan har på gott och ont ett bräckligt record som läser 4-0. Att vara obesegrad är alltid värdefullt material till marknadsföringsavdelningen, men det låga antalet matcher innebär också att det inte krävs mycket på förlustkontot för att bli bortsorterad. Det finns en parallell till läget för den tidiga generationen av stråviktare (exempelvis Angela Hill), för de som kan sin UFC-historia.
För att prata klarspråk: 5-0 hade kunnat bli en riktig snackis medan 4-1 hade fallit som en sten i flödet. Det ligger en stor pott i buren som kan vinnas eller förloras på lördag. Den stora tekniska frågan är om Bea lyckas släppa ut sin thaiboxning i full prakt. Skickligheten och tekniken finns där förstås, men förmågan att låta teknikerna flyga hårt och fritt utan tvekan eller tvivel, har ännu inte visat sig. Bea håller tillbaka sin offensiv något, vilket lätt skänker motståndaren oförtjänt trygghet att fokusera på sina egna attacker.
Om allt klaffar kan Bea finna sitt flow mot en mer erfaren motståndare på lördag, manövrera den lilla buren i Las Vegas till sin fördel och låta de åtta vapnen flyga som om det inte fanns en morgondag. Då jäklar kan det bli riktigt bra.
Hedersomnämnanden
Daniel Teymur fick fem chanser i oktagonen och förlorade fyra av dem. Det brukar innebära avslutat kontrakt enligt ren standard för hur UFC jobbar. Men den aggressive thaiboxaren, som stundtals flög rätt ut i sjövild slagväxling, är också vad Dana White brukar kalla ”my kind of guy”. Det går att stadigt förlora men ändå växa som publikfavorit, och det skulle inte förvåna mig om Daniel välkomnas tillbaka efter några segrar i mindre organisationer, eller som ersättare på kort varsel om behov uppstår.
Foto: Stephen R. Sylvanie-USA TODAY Sports
Amir Albazi har varit en supertalang sedan han var femton år gammal så det är rätt givet att han har fina chanser att slå igenom i flugvikt. Men han har valt att representera England och sitt irakiska ursprung i stället för Sverige så det blir bara en kortfattad tumme upp.
Foto: Jeff Bottari/Zuffa LLC via USA TODAY Sports
Jack Hermansson gör alltid ett rörande fint jobb med att få in lite svensk flagga till sina matcher, och han befann sig på tröskeln till titelmatch. Utmärkt prognos med andra ord. Men den energiske svensken är i rättvisans namn skolad och fostrad i Norge så vi får låta norrbaggarna ta credden där.
Foto: Per Häljestam-USA TODAY Sports