Bruzze: “Vem kan motstå de två största förlorarna i UFC?”

En knapp vecka bort ligger sommarens höjdpunkt. Det må vara tredje upplagan av en actionfilm vi redan sett två gånger, men det sänker inte vilopulsen. Conor McGregor vs. Dustin Poirier 3 är efterlängtad och omöjlig att älska. Vem kan motstå de två största förlorarna i UFC?

Andreas “Bruzze” Bruzelius debuterar på Frontkick.online med en personlig artikelserie inför UFC 264: Poirier vs. McGregor 3. Åsikterna i texten är skribents egna.

Vid det här laget har någon kanske hajat till lite på ordvalet ”förlorare”, och undrar vad jag yrar om.

Är inte de här välbetalda grabbarna ikoner för framgång och segrar? Javisst, det är hela poängen. Förmågan att förlora är den minst uppmärksammade talangen i en fajtingkarriär. Överallt flexas analytiska muskler om stående fajting, brottningens pusselbit, markkampens schackmatch, fajt-IQ och annat häftigt. Men ibland går det inte som det var tänkt. Ibland åker även stjärnor på fett med däng och vad händer då?

Om man är en sån där medelrankad fajter som aldrig når vare sig toppen eller botten; en Jim Miller, Jeremy Stephens eller Ed Herman, då är det ingen stor sak. De torskar regelbundet och harvar vidare efter förmåga. Win some, lose some.

Uppe på toppen gäller annat.

“Det räckte med en kass seger för att tröttna på MMA”

Före detta bantamkungen Renan Barao gick 33 matcher på raken utan förlust och kallades världens främste fajter av hans majestät själv, Dana White. Sedan kom en otippad käftsmäll, förlust av bältet och efter det har Barao förlorat sju av nio matcher, trots att UFC har serverat den gamle kungen en alltmer generös buffé av offerlamm. Något brast i Barao den dagen han föll.

Ronda Rousey introducerade kvinnliga fajters i UFC, nådde oändlig stjärnstatus och tjänade pengar nog att bli ekonomiskt oberoende för livet. Det borde lagt grunden för lite orubblig självkänsla, tänker man. Ett välplacerat skenben i hennes blonda hår från Holly Holm senare, och vips satt Rousey i tv-soffor och gnydde om att hon tappat livslusten. En knock till och Rousey bytte karriär.

UFC skapade en hel division åt den då osårbare Cris Cyborg. Hon visade sin tacksamhet med att dra till Bellator efter att ha fått på käften en enda gång.

Behöver vi ens nämna bröderna Diaz? Publikfavoriterna från Stockton är sportens okrönta kungar av offerkoftan. Storebror Nick har tjurat i sex år i stället för att gå ut där och slåss för en fet lönecheck.

Hur gick det för Chris Weidman efter att nedförsbacken blev för brant? Eller för Luke Rockhold, Cain Velasquez, Eddie Alvarez eller Johny Hendricks?

På tal om Hendricks vem kan glömma psykbrytet och beslutet om att gå i pension som superhjälten Georges St-Pierre fick i buren, efter sin kontroversiella poängseger mot just Hendricks? Kanadas folkhjälte behövde inte ens förlora, det räckte med en kass seger för att tröttna på MMA.

Poängen behöver inte fler exempel. Fajters på toppen visar sina sanna färger först när de förlorar, vilket alla gör förr eller senare. Och för de flesta är färgpaletten inte så munter.

Vilket för oss till McGregor och Poirier, kungarna av att åka på torsk.

“Då är man jävligt bra på att förlora”

Conor McGregor behöver väl knappt förklaras? Irländaren lyckades trots allt med bedriften att vandra in som chanslös kanonmat i en boxningsring, bli förutsägbart utslagen, få med sig 100 miljoner dollar för besväret och fortfarande anses vara gudomlig. Då är man jävligt bra på att förlora. Den käre whiskeyproducenten har därtill förlorat två bälten, klappat ut i fyra matcher och blivit knockad i buren också. Men ingen, absolut ingen, har hanterat sina nederlag med den osårbara aura som McGregor har. Det är kort sagt skitsamma vad resultatet blir. När mikrofonen åker fram lyser självförtroendet med oförminskad kraft genom det röda skägget och kärleken haglar från läktarna. Marknadsvärdet ligger oförändrat i nöd och lust och alla törstar efter mer.

En tvålfager good old boy från amerikanska södern, välgörenhetens ansikte i UFC och allmänna guldgossen Dustin Poirier är lika brilliant på att förlora han också. Om än på ett helt annat, och betydligt mer krävande sätt. ”The Diamond” har torskat sex gånger i buren och varje nederlag har varit ett skott i knäskålarna på karriären. Precis på tröskeln till himmelriket har Poirier petats ner till utmanarrollen igen och igen. Men där andra går under i ett hav av bitterhet och besvikelse, gör grovarbetaren från Louisiana vad uppgiften kräver. Bit ihop, gör om, gör rätt och återvänd som uppgraderad variant på sig själv.

Olidligt fri från mänskliga brister, disciplinerat duktig till förbannelse. Alla påstår sig bli stärkta av förluster, ”win or learn” som korrekt slogan lyder, vilket för 90 % av alla fajters är förinspelat bullshit som låter bra i intervjuer. Men i Poiriers fall är det odisputabel sanning. Präktigheten själv återvänder alltid bättre, starkare och mer motiverad.

“På lördag ska sportens främsta förlorare köra en tredje vända”

Så har vi kommit till vägs ände med den här storyn. På lördag ska sportens främsta förlorare köra en tredje vända och vi brinner alla av nyfikenhet för vad som ska hända. Dags att kora UFC:s “Biggest Loser”. Igen. Och kanske ännu en gång framöver. Eftersom McGregror och Poirier låter inte förluster diktera sin karriär.

Den stora frågan är hur de har hanterat det senaste halvåret. I Poiriers fall vet vi. Han har gnuggat matta, svettats och slitit. Trots att Poirier vann returmötet glöms det inte att storkäften från Dublin använde hans huvud som päronboll, och hans namn som ett simpelt marknadsföringsverktyg, första gången de sågs.

Men McGregor både njuter och lider av det faktum att han inte behöver anstränga sig. Publiken betalar ju snällt ändå. Efter skrällen mot Diaz tycktes herr ”Notorious” inse allvaret och behovet av bot och bättring. Mindre skrävel och tjöt, fler timmar nere på Straight Blast Gym. Efter cirkusshowen som kallades boxningsmatch, bestod efterspelet mer av att fläska på Instagram och demonstrera hur många fucks som inte gavs i någon riktning.

Så vem dyker upp på lördag? Är det en laddad, taggad och vässad Big Mac fulltankad med behov av att visa var skåpet ska stå? Eller en frånvarande, svävande primadonna som mest har lagt energin på att välja ut rätt kostymer och slipa på snygga citat?

Hur mycket vi än faller som furor för det orubbliga marknadsvärdet, hade det förstås varit roligare om det är två fokuserade vinnarskallar som gästar buren på lördag. Om så är fallet, vad händer då? Det tittar vi närmare på i nästa del av nedräkningen till sommarens höjdpunkt.

Läs mer: UFC 264: Poirier vs. McGregor 3 – Matchkort, Tider och Stream

Läs också: KRÖNIKA: “En sista minut av Nate Diaz-galenskap kan ha förstört allt”

Det här är den första av Andreas “Bruzze” Bruzelius tre UFC 264-texter. Del två och tre släpps senare i veckan. “Bruzze” är en MMA-krönikör med mångårig erfarenhet från några av de största sajterna i Sverige.

Gå med i Facebookgruppen TEAM FRONTKICK – Sveriges hetaste forum för kampsport!