”Bruzze”: Hen är Sveriges bästa UFC-fajter

6. En cowboy i solnedgången

Foto: Thomas Shea-USA TODAY Sports

Ilir Latifis bästa dagar ligger bakom honom, lika bra att få det sagt direkt. Men vilka bra dagar det har varit! Himmel och pannkaka. Efter den färglösa debuten, (där Ilir togs till Globen som desperat ersättning för en skadad ”Mauler” med ett par dagars varsel, om någon nu inte visste det) tog lyftkranen från Rosengård vara på chansen och delade ut bonusbelönat storstryk till några av divisionens bästa.

Med sin power och spektakulära kroppshydda var det en snabb omställning från anonym nödlösning till hypad favorit i kommentatorsbåset. Visserligen var det ingen spikrak resa uppåt, och förlusterna var lika brutala som segrarna, men helhetspaketet var ett fyrverkeri av säljande showbusiness.

Värdet av bakgrundshistorien gör gott för 38-åringen nu när de explosiva muskelfibrerna börjar svika av naturliga orsaker. Bytet till en tyngre division, för en man som inte ens är 180 cm lång och ofta förlitat sig på ren råstyrka, känns lite svårmotiverat. Efter att hittills levererat två händelselösa domslutsmatcher i tungvikt där en gick för och en emot, är det inte direkt eld i baken på karriären.

Plustecknet är ändå detsamma som gäller för Ilirs gamle vapendragare och sparringpartner Alexander Gustafsson. Tungviktens spelplan är tunn, bräcklig och snabbt omväxlande. Det finns alltid en punchers chance och hopp om nytändning för en fajter med stark meritlista.

Ilirs sagolika tid i UFC är förmodligen mer baserad i det som gjorts än det som väntar. Men den stolte brottaren har god chans att få rida ut i solnedgången på egna villkor, med ett sista ryck och minnesvärd urladdning, innan han med värdighet tackar för sig.