”Blod, svett och tårar för Sverige”

Frontkick.online träffar OS-aktuella landslagsboxarna Adam Chartoi och Liridon Nuha för att snacka boxning, Bajen och utmaningarna med att kvala in till ett OS – mitt under en pandemi.

Från vänster: Liridon Nuha och Adam Chartoi. Foton: Privat/Instagram

En solig lördagseftermiddag i april åker Frontkick till Stockholms södra förorter för att träffa Adam Chartoi och Liridon Nuha. Just nu lägger landslagsboxarna de sista pusselbitarna på plats inför sin viktigaste tävling någonsin – kvalet till sommar-OS i Tokyo 2021, som går av stapeln i juni.

Vi haffar pugilisterna i gymmet på Hammarby boxnings nya träningslokaler i Skarpnäck. Den nya anläggningen inger en genuin och närmast spartansk känsla, precis som klubbens anrika lokal i hjärtat av Södermalm. Här finns inget utrymme för nonsens eller onödig lyx.

Adam och Liridon ser nästan oförskämt pigga ut, trots att de alldeles nyss kört tre ronder tung och blodig sparring mot tufft motstånd.

Mardrömsnyheter inför första fajten

Beslutet att skjuta upp förra årets olympiska spel i Tokyo till nästa sommar satte en hel idrottsvärld i limbo.

För våra svenska landslagsboxare vändes allt upp och ner.

I maj förra året befann sig Adam och Liridon i London, väl förberedda inför sina viktigaste matcher någonsin. Kvalet till OS i Tokyo skulle precis börja.

Tävlingarna startade också bra för Sverige. Liridon vann sin första fajt och kunde för tillfället andas ut. Samtidigt förberedde sig Adam för sin första kvalmatch senare under dagen. Men precis innan han skulle åka till arenan släpptes bomben – OS-kvalet skulle ställas in på grund av pandemin.

Adam skulle gå upp i den absolut sista fajten som fick hållas på hela kvalet. Och nu hamnade allt fokus på honom.

– Jag var så nervös och tänkte att jag inte fick förlora. Då skulle laget åka utan mig när kvalet väl drog igång igen. Men jag lyckades vinna matchen, och allting blev bra, berättar Adam.

Ett år senare drar OS-kvalet igång igen – och de svenska hoppen är mer än väl förberedda på uppgiften.

– Nu fortsätter vi där vi slutade, säger Adam.

Tuffa förutsättningar

Liridon Nuha (till vänster) sparras på Hammarby boxningsklubb i Skarpnäck. Foto: Tobias Lindkvist

Möjligheten att få representera Sverige i ett OS är en känsla som båda tycker är fantastisk.

Förutsättningarna är dock långt ifrån optimala. Trots att man tävlar på högsta internationella nivå är den ekonomiska backningen i princip obefintlig.

Den svenska staten väljer att strössla pengar över andra olympiska sporter, men boxarna lämnas i princip tomhänta.

– Fan, är man inte ens värd åtminstone några kronor? Just nu känner jag att jag inte är värd någonting. Jag ger allting och vad får jag tillbaka? En klapp på axeln i bästa fall, säger Liridon uppgivet.

– Jag offrar hela mitt liv för boxningen och önskar att jag kunde få lite tillbaka, åtminstone av Sveriges Olympiska Kommitté, fortsätter han.

Inte heller från media upplever boxarna något vidare intresse.

Frontkick är hittills de enda som uppmärksammat våra olympiska hopp in för kvalet. Varför medieintresset är så svalt för boxningen, och för idrottare av en så hög internationell klass, har sina förklaringar.

Konstigt nog anses den klassiska sporten fortfarande vara kontroversiell i Sverige, trots att intresset för exempelvis MMA och andra kampsporter har växt explosionsartat och fått alltmer medieutrymme under senare år.

– Fan, om Sverige hade satsat lite, som man exempelvis gör med brottning eller judo. Om boxningslandslaget bara fått tio procent av vad de har så lovar jag att svenska boxare hade funnits med på världsrankningen. Vi hade haft ett helt annat utgångsläge, säger Liridon.

Utsedd till Sveriges bästa boxare

Adam Chartoi. Foto: Privat

Vad är det då som får Adam och Liridon att fortsatt satsa helhjärtat på boxningen – trots att förutsättningarna är så tuffa och sporten så åsidosatt?

Den enkla förklaringen är att de älskar det de gör.

När Adam och Liridon snackar boxning är passionen tydlig, och deras starka vänskap skiner hela tiden igenom. Det märks tydligt att de har spenderat tusentals tränings- och resetimmar tillsammans.

Detta trots att de båda funnit helt olika vägar in i boxningsvärlden.

Adam introducerades för boxningen i tidig ålder av sin storebror som tränade kampsport. Som blyg fyraåring gick han för första gången in på en boxningsklubb. Därmed började han tidigt studera sporten, trots att han ännu inte förstod det själv. Fem år senare, vid nio års ålder, flyttade han från Västerås till Stockholm och började träna boxning på riktigt.

Nu är han 24 år gammal och har uppnått nivåer som många andra elitidrottare bara vågar drömma om. Adam har vunnit SM i tre åldersklasser, och har boxats i både EM och VM.

I år utsågs han till Sveriges bästa herrboxare.

Men framgångarna har verkligen inte stigit den unge talangen åt huvudet. Han utstrålar en genuin ödmjukhet när han beskriver sig själv som boxare.

– Jag ser det som ett schackspel och när jag är inne i ringen försöker jag nästan höra vad min motståndare tänker. För mig är det svårt att bara gå in och slå och bli slagen. Det är inte det boxningen handlar om egentligen. Det är en väldigt fin sport. Det finns en skönhet i att kunna lista ut vad din motståndare ska göra innan han gör det, berättar Adam.

Liridon, å sin sida, kommer från en helt annan bakgrund. 28-åringen spelade basket utomlands på liganivå, men valde efter en skada att sadla om och satsa på boxning i stället. Då var sporten helt ny för honom.

– Jag valde boxningen framför att faktiskt tjäna pengar och ha det bra ställt. Jag började om från noll. Efter ett tag valde jag att flytta till Stockholm, främst för att kunna träna med Adam och coach Viktor Shynul. Jag valde Hammarby och Stockholm, trots att jag bara hade träffat dem en gång på en internationell tävling, säger Liridon.

Numera kan “Doni” titulera sig som tvåfaldig svensk mästare. Han har varit med i svenska boxningslandlaget sen 2017, och möjligheten att få representera Sverige internationellt har alltid varit en stor dröm.

”Hammarby är mitt hjärta”

Liridon Nuha. Foto via Instagram: (@liridonnuha)

Hammarby boxning är en av Sveriges mest anrika boxningsklubbar, och ett andra hem för både Liridon och Adam. Under mottot: ”Vi skapar mästare i och utanför ringen” har Stockholmsklubben fostrat många av landets vassaste boxare, och man har även gjort sig kända för sitt starka samhällsengagemang.

– Det är den bästa klubben. Tränarna Viktor Shynul och Joel Grandell är suveräna, och sen har jag Liridon här. Någon annan klubb finns inte på kartan. Hammarby är mitt hjärta, berättar Adam med värme.

Klubben arrangerar även sin egna boxningsgala – Bajen Rough House. Med sina tusen åskådare är det Sveriges största Olympiska Boxningsgala. Efter det senaste eventet donerades hela vinsten till kampanjen #NerMedVapnetUppMedGarden, som bidrar till att motverka våld i samhället.

Läs mer: Möt Costas – fajtern som slåss mot gatuvåldet

Och att boxas på Bajen Rough House inför en stor hemmapublik är minst sagt en mäktig upplevelse.

– Alla känner till Bajenpubliken. Det är en helt otrolig stämning med mycket folk som kommer och kollar. Även folk som aldrig kollar på boxning annars. Där kan man se vilka supporters vi har, och det är helt underbart, säger Adam med ett leende.

Vill skriva historia inom svensk boxning

Just nu har både Liridon och Adam laserfokus på det kommande kvalet som drar igång i juni. Och när vi börjar prata om framtiden har de båda svårt att blicka längre fram än till OS i Tokyo.

Adam vill satsa på OS i Paris 2024. Några konkreta planer på att ta steget till proffsboxning har han ännu inte – men tankarna har funnits i bakhuvudet ända sen han var liten.

– Att vara någon från Sverige, som tog sig hela vägen upp till världstoppen. Som skrev historia både som amatör och proffs. Det driver mig, och det är dit jag vill nå, berättar Adam.

För Liridon är planerna lite annorlunda. Även 28-åringen har siktet inställt på ännu ett OS, men i så fall vill han se ett starkare ekonomiskt stöd.

Skräcken: “Hört att de är farliga”

Bajenboxarna har inget intresse av att gå över till MMA – bland annat på grund av sparkarna. Här träffar UFC-fajtern Thiago Santos sin motståndare Jon Jones med en legkick.

För Frontkicks MMA-publik måste tyvärr meddelas att vi antagligen inte kommer att få se landslagsboxarna i oktagonen någon gång framöver. Bara frågan om en MMA-karriär får de båda boxarna att brista ut i skratt.

Adam, som trots allt har en bakgrund som brottare, skojar om att det skulle krävas ett riktigt kvalificerat motstånd för att en ny karriär skulle komma på fråga.

– Om de skickar mig att möta Conor McGregor så är jag med till hundra procent. Jag droppade bomben nu va? Nej, jag skojade bara, säger Adam och garvar.

– På något vis hade det varit roligt med MMA, men nej. Det är den där jävla Jiu-Jitsun som jag inte ens vill tänka på, fortsätter han.

Inte heller Liridon verkar direkt entusiastisk över tanken på att byta sport ännu en gång. För honom är det dock sparkarna som är den stora skräcken.

– Jag har hört sparkarna är farliga, fyller Adam i och skrattar.

Läs också: 50 sjukaste smeknamnen inom kampsport och boxning – vi har klockrena listan!