McGregors comeback blottar sportvärldens smutsiga baksida

ASHAH TAFARI: ”UFC 329 har blivit en symbol för både våldtäktskultur och storföretagens girighet på en och samma gång. Hur känd måste man vara för att vi ska se mellan fingrarna?”

Det här är en krönika. Åsikter som framförs i texten är skribentens egna.

Conor McGregor återvänder till oktagonen efter fem års frånvaro och nattens UFC 329 är fullspäckad med spännande matcher.

Ändå låter uppsnacket annorlunda den här gången, jämfört med tidigare McGregor-events och andra stora fightgalor. Jag tycker mig se ett allt större glapp mellan MMA-fansen och UFC-etablissemanget vilket i och för sig inte är något nytt i sig, men den växande klyftan blir nu desto svårare att missa med tanke på vad som faktiskt dominerar onlinediskussionerna.

Det har snackats mycket om hur gemene man numera kan glömma att ha råd med UFC-biljetter även längst uppe på läktarna. I Europa kokar fight fans över dyra abonnemangskostnader och saftiga PPV-prislappar för UFC 329 – inte minst här i Norden där Viaplay möts av raseri när man kräver 599 kronor extra  för att se kalaset.

Samtidigt blir sexförbrytares plats i sportvärldens rampljus en ofrånkomlig fråga – hur mycket UFC och mediaeliten än försöker blunda för detta.

UFC 329 har liksom blivit en slags symbol för både våldtäktskultur och storföretagens girighet på en och samma gång.

Hur känd måste man vara för att vi ska se mellan fingrarna?

Och hur mycket pengar kan man pressa tittarna på innan rofferiet faktiskt slår tillbaka i form av bojkott och ekonomisk förlust?

”UFC, Paramount och övriga partners ser dollartecken medan de flesta journalister är rädda att ställa ens de mest inlindade ’soft ball’-frågorna”

För ett tag sedan avslöjade jag att en matchaktuell svensk MMA-fighter tidigare var dömd för grov våldtäkt. Det här väckte omedelbart starka reaktioner och relevanta aktörer agerade genast genom att distansera sig från personen i fråga.

Även fast jag av olika skäl anonymiserade fightern i min krönika tog det knappt en timme innan personen bokades av från galan han skulle ha tävlat på och uteslöts från gymmet han representerade. Han möttes av avsky från Sveriges kampsportscommunity som entydigt visade att en sådan här människa inte var välkommen – alldeles oavsett om händelsen var flera år gammal eller gärningsmannen var omyndig vid brottstillfället.

Diskussionen tog sedan olika sidospår med arga röster mot själva eventet som hade bokat in mannen, samtidigt som arrangörerna hävdade att ingen kände till fighterns bakgrund. Medieprofiler med koppling till den här galan ryckte då snabbt ut i försvarsläge och försök till attacker mot undertecknad.

Varför nämner jag detta? Jo, för jag vill nu passa på att reflektera lite över vissa ordval från den sörjan, där man slängde ur sig frågor i stil med:

”Varför skulle galan riskera dålig PR för en okänd A-klassfighter som inte säljer några biljetter?”

För även om jag personligen blev glad att se hur svensk MMA kollektivt markerade starkt mot sagd våldtäktsman, vittnar ändå sådana här kommentarer om att det inte alltid är moralen som talar. Många gånger handlar det i slutändan om pengar.

Är det värt det?

Att göra rätt när det inte kostar en något är ju tämligen enkelt. Men om vi zoomar ut från svenska MMA-scenens amatörer och riktar strålkastarna mot UFC:s stjärnor och supertalanger blir det plötsligt en helt annan historia.

Jag vet att det blir äpplen och päron här, men det fanns liksom en tid när UFC faktiskt brydde sig om hur saker och ting kunde se ut och uppfattas utåt. Man släppte officiella uttalanden i princip varje gång en fighter hamnade i någon slags incident och stängde till och med av atleter som använde fula ord. Det fanns en ”code of conduct” och en fighter fick exempelvis sparken för en tweet med ett märkligt våldtäktsskämt.

Spola fram till idag, och sportens största stjärna någonsin gör hajpad comeback på UFC 329 efter att ha blivit civilrättsligt dömd för våldtäkt under sin femåriga frånvaro.

UFC, Paramount och övriga partners ser dollartecken medan de flesta journalister är rädda att ställa ens de mest inlindade ”soft ball”-frågorna. När saken väl nämns fortsätter Conor McGregor att hävda sin oskuld. Samtidigt är Nikita Hand-fallet knappast den enda gången han mött liknande anklagelser och det var inte heller länge sedan vi såg hans oönskade snoppbilder spridas på nätet, vilket han förstås aldrig ens behövt kommentera i media.

”Budskapet är att sexuellt våld mot kvinnor inte spelar så stor roll”, skriver journalisten Sarah Shephard i The New York Times – en av få tongivande tidningar som vågat ta en hårdare och mer granskande hållning mot McGregor genom åren.

I samma veva som Conor McGregor återvänder ser vi dessutom en annan kontroversiell fighter göra UFC-debut på underkortet. Tungviktaren Gable Steveson greps 2019 misstänkt för att ha gruppvåldtagit en berusad kvinna tillsammans med en brottarkollega under sin tid som universitetsstudent i Minnesota, och även om Steveson nekade och utredningen till slut lades ner råder jag att läsa mer om det fallet innan ni bildar en uppfattning. Delstatens lagstiftning hade nämligen stora brister vid tillfället gällande skydd av den som befann sig i vad vi i Sverige kallar för ”särskilt utsatt situation” på grund av exempelvis alkoholkonsumtion, vilket också påtalades av åklagaren under en presskonferens och som senare justerades i lagtexten.

”Om du är förvirrad över begreppet ’våldtäktskultur’ så är veckans UFC en perfekt förklaring”, skriver Ant Evans, som själv jobbat för UFC med bland annat PR, på X inför UFC 329.

I slutändan kommer många säga att allt det här inte spelar någon roll, då tittarsiffrorna för UFC 329 ändå lär bli enorma och den världsledande MMA-organisationen idag är så pass stor att man inte längre behöver bry sig.

Skandaler och negativ press blir en fjärt i rymden medan de håvar in miljarder, och mediepartners världen över betalar storkovan för att säkra sändningsrättigheter. MMA-medier riskerar ogärna sin access för att lyfta de obekväma frågorna – inte ens Ariel Helwani som brukar slå sig för bröstet och predika om journalistisk etik, men samtidigt gullar med just Conor McGregor för att säkra exklusiva intervjuer och tittarsiffror till sin show.

De enda som egentligen ligger risigt till är väl kanske Viaplay som verkligen upprört en stor del av nordiska fansen med sin prissättning, även om jag misstänker att de kommer ta sig igenom hatstormen utan några större bekymmer i det stora hela.

Men det här är ändå ett intressant test för att se hur mycket fansen verkligen står ut med, och hur länge moraliska frågor kan viftas bort av de snåla, giriga och cyniska.

I Irland tycks intresset redan ha dalat rejält just eftersom många anser McGregor vara en vedervärdig person, och nu får vi helt enkelt se hur han tas emot av resten av världen på UFC 329 i natt.

Kan en vinst mot Max Holloway rädda hans anseende? Eller har glappet mellan folket och kändiseliten blivit så stort att det kvittar ändå?

Conor McGregor (till vänster) möter Max Holloway (till höger) i en rematch på UFC 329 i natt. Foto: UFC

Läs mer om Conor McGregor och UFC 329:

Läs mer: UFC 329: Svensk tid, matchkort och PPV-stream för Conor McGregor vs. Max Holloway 2

Läs mer: McGregor bryter tystnaden om sexuella övergreppet – inför UFC 329: ”Jag är en oskyldig man”

Läs mer: Ilska efter Fallon-avsnittet med McGregor inför UFC 329 – anklagas för att normalisera våldtäkt

Läs mer: Irländska pressen sågar McGregors besök i Vita huset: ”Han talar inte för oss”

Följ Frontkick på Instagram!