Jake Paul – en titt i spegeln för alla fans

Orättvis rättvisa

Bröderna Paul är ett par uppmärksamhetssuktande skitstövlar som gärna trampar på andra för att komma fram i livet. De är inga änglar, inga goa gubbar. Men de är sensationella, självsäkra och vet hur man generar intresse. De får alla att älska, eller hata.

De som bäst vet hur detta funkar är pro wrestling, den uppgjorda teatern där killar som The Rock slog igenom. I den kulturen måste de så kallade brottarna snabbt se till att bli ett ”face”, alltså en hjälte, eller en ”heel”, någon som publiken älskar att hata. Båda funkar. Däremot är karriären körd om du blir varken eller. Flyt fram i mitten, bli bortglömd och snart arbetslös.

UFC är fullt medvetna om detta och mjölkar systemet skamlöst, med ett smart inslag av taktisk PR. De bevarar sin integritet med att lyfta manlig flugvikt och färglösa mästare som Amanda Nunes, hur lite publiken än orkar bry sig, för att stärka bilden av att representera genuin passion för fajting. Samtidigt slänger de glatt in pro wrestlers som Brock Lesnar (tokdopad), CM Punk (talanglös), utbuade men uppmärksammade idrottare (Greg Hardy), samt en ström av boxare och kickboxare utan att ens kolla om de tränat lite grappling innan de kliver in i buren.

Det låter kanske sunkigt, men vi är alla medskyldiga. Hur många kollade in Conor McGregor när han boxades mot Floyd Mayweather i en ”match” lika genuin som pro wrestling? Halva jävla världen kollade. Jag också, och förmodligen även du. Och shit vad det genererade pengar. Samtidigt, hur många tittade igenom alla 12 matcher på helgens UFC on ESPN 30?

Så rättvisa hit och dit, vi spelar alla med och håller systemet levande. Även om vi gnäller samtidigt.